PASTORN OCH POESIN.

 

För mig förefaller det att pastorer, som har så mycket att göra med ord(et), skulle älska poesi mera än de gör. Det överraskar mig att många (inte alla)pastorer är så likgiltiga och fientligt inställda till poeter. Mer än hälften av vår Bibel är skriven av poeter. Om det som vi anser vara något av det viktigaste och mest betydelsefulla för oss – som bibeln är – så borde poeter och poesi vara inflytelserikt kraft att räkna med.

    Poesin ger predikanten ett vackert språk och en möjlighet att utrycka något där han själv inte räcker till. Dessutom tränar poesin predikanten att uttrycka sig kort och koncist. Varje ord vägs på en våg och blir viktigt. Poesin lär förkunnaren att säga det viktiga, arbeta med ordet, och lämna bakom sig långa meningslösa charader av ord utan innehåll.

    I kyrkans begynnelse talade, skrev och uttryckte sig teologen och predikanten poetiskt. Vi har något att lära av dem eftersom deras texter även står sig idag.

    I poesin talar ett ord mer än tusen och är och förblir alltid levande för någon. Predikanten jobbar ju med det levande ordet vilket gör att varje predikan, andakt och appell borde vara liv och poesi.

    De stora gamla testamentliga profeterna förstod det, lärjungen Johannes förstod det och till och med Paulus hade lärt sig poesins styrka. Han använder sig av och citerar stora skalder (Apg 17:28, Titus 1:12) för att fånga åhörarna och uttrycka sig så att de förstår. 

    De stora Bibliska gestalterna hade en känslig själ som uttryckte sig poetiskt och därmed profetiskt. Var man ingen stor poet så läste man åtminstone poesi som Paulus gjorde för att kunna använda sig av den eller för att lära sig uttrycka sig. Dagens förkunnare borde mera lämna bort prosan för poesin.

Eller är det så att mannen som inte alls bär samma förening mellan det vardagliga, jordiska och himmelska som kvinnan gör, är så fast vid prosan, facklitteratur, vetenskap och teori att han inte kan se livets poesi, han är hotad i sin konstnärliga inlevelse och profetiska glöd. Kvinnan har en helt annan känsla för livet eftersom hon är livgiverskan. Kristenheten har i århundraden, ja årtusenden förhindrat kvinnan och därmed halva mänskligheten från att vara det gudomligas budbärare. Hon som är den enda livgiverskan som står i en egen gemenskap med Gud för att hon kan ge sin kropp som ett heligt tempel för liv har inte varit duglig som givare av gudomligt liv. Gud själv använde sig av kvinnan för att hon skulle få vara med och föda fram honom som människa i Jesus Kristus. 

Det manliga släktet har fullständigt förbigått att många av Bibelns vackraste sånger är sjungna av kvinnor. Och vad har inte kvinnorna betytt för konsten och litteraturen. Kvinnorna har som konstnärer och diktare ofta varit ärligare och ursprungligare än männen.

När man läser den heliga Skrift så ser man att varje epok i Bibelns historia inleds av profetiska diktare och sångerskor. Mirjam sjöng i den mosaiska tiden, Debora sjöng under Domartiden, Hanna sjöng in profettiden och konungatiden och Elisabeth och Maria sjöng in den nyatestamentliga tiden.