Den smärtsamma kallelsen
I Matteus 10:1-15 så får vi läsa om då Jesus sänder ut de tolv lärjungarna. Det finns två saker Jesus gör som jag tycker är enormt viktiga i det sammanhanget. Det första sker i vers ett och det är att Jesus kallade till sig det tolv. Här sätter Jesus grunden för all kallelse. Han kallar oss människor alltid till sig. Det andra som Jesus gör läser vi om i vers fem och det är att han sände ut de tolv lärjungarna. Jesus kallar oss till sig men sedan sänder han oss också på uppdrag. Och det ligger en enorm befrielse i det att han sänder oss. Det tredje vi läser om är vårt uppdrag. ”Det ni har fått som gåva, ge det som gåva.” (v.8)
Kallelsen
När man som människa hamnar i en kris så får ofta också kallelsen en ordentlig smäll. Gud måste ibland slå sönder lögnens bilder av sig själv, som vi skapat av honom, för att igen kunna visa oss vem han är. Den bibliska historien med sin rikedom av gestalter visar oss många gånger människor i kriser. Vi läser om män och kvinnor som har ett mycket varierande liv. Livet skiftar för dem och erfarenheterna de får av livets komplexitet är en smärtsam lärdom för dem.
Det som inte förändras för dem är deras kallelse som alltid står kvar trots livets stora kriser. Vi får många gånger läsa om hur de på vägen tycks tappa bort kallelsen men hur Gud alltid leder dem tillbaka till utgångspunkten för att de skall få orientera sig på nytt.
Ordet KALLELSE, är ett ord som många gånger skapar en falsk bild av Gud och om Gud, och dessutom så binder det ordet människor istället för att göra dem fria.
Kallelsefrågan rör sig ofta kring om jag skall bli pastor/präst, evangelist eller missionär. På något sätt har dessa tre yrken blivit lika med tjänst i Guds rike.
Ett problem tror jag har att göra med att ordet kallelse i kristet sammanhang blivit exklusivt. Talar man om kallelse så talar man om en speciell uppgift. Ett kristet arbete på heltid. Det gör att många hoppas att man skall få höra till dessa specifikt utvalda som har denna kallelse. Kallelsen har därmed förlorat sin innebörd och fått betoningen på vad jag gör.
Pastorer/ präster, evangelister och missionärer är de som verkligen gör något. Man sätter sin identitet och självkänsla i en speciell uppgift och har klargjort den inför människor och Gud. Man har då inte märkt att man ställt sig i position för att vara en avgud för andra. Många i kristenheten lever med förebilder som är avgudar och många av avgudarna är inte dåliga på att utnyttja det. Man upphöjs för vad man gör och lever i den största lögnen. Lögn därför att det skadar min relation till Gud, mina medmänniskor, mig själv och församlingen.
Jesus var aldrig nådig mot detta. Han gick hårt åt sin tids religiösa hycklare. ”Ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet.” ”Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna.”(Matteus 23:27-28, Lukas 11:46)
Kallelsens kärna ligger någon annanstans. Jesus säger: Följ mig! Man kan säga att hans två små ord är komprimerat att profetens ”jag har kallat dig vid namn du är min.”(Jesaja 43:1) Jesus har inte kallat oss till ett jobb han har kallat oss till gemenskap med honom.
När Jesus kallade sina lärjungar sa han inte åt dem att göra det eller det han sa: Följ mig! Jesus är medveten om att varje människas identitet bärs av hennes gemenskap med honom. Jag är inte det jag gör, jag är den jag är i relation till Jesus.
Jesus förtydligar detta då han efter sin uppståndelse har sitt samtal med Petrus. Långt tidigare hade Petrus bekänt vem Jesus är. Sedan kom det hopplöst svåra att då Jesus fängslats så säger Petrus tre gånger att han inte känner Jesus. Bedrövelsen och misslyckandet var totalt då Jesus börjar samtala med honom. Men Jesus ber aldrig Petrus göra det eller det för att ta honom tillbaks till sig eller för att se om han duger. Det enda Jesus frågar tre gånger är, älskar du mig.
Nu finns det alltid de som på grund av brist på medkänsla och insikt drar fram Paulus ord i Romarbrevet, ”Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra.” (Rom. 11:29), och får därmed de som av olika orsaker slutat sin tjänst, (pastorstjänst, missionärstjänst) som djurbonde, bonde, att må dåligt och bli nedslagna. Det blir de för att man citerar ordet med, din kallelse är det du gör, för ögonen.
Men hade man däremot sett att Gud aldrig ångrar sin kallelse att ha gemenskap med dig så blir det något helt annat.
Ingen som på grund av sjukdom eller något annat tvingas avbryta sitt uppdrag skall behöva leva under förbannelsen att man är utanför Guds kallelse. Om uppdraget/sändningen misslyckas eller inte blir utfört av någon orsak så är det ingen katastrof och kallelsen till gemenskap med Gud är inte slut, den står fast i lika överflödande kärlek som alltid. Inte ens Job i sitt lidande var utan för den. Paulus är inne på samma sak i sitt andra brev till Timoteus:
”Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse,
inte på grund av det som vi uträttat, utan i kraft av sitt
beslut och sin nåd, som han har gett oss genom Kristus
Jesus från evighet.” (2 Tim. 1:9)
Sändning
Vi är kallade till gemenskap med Jesus. I vår gemenskap med Jesus så kanske han sänder oss, precis som Jesus sände ut de tolv.
När Gud hade talat med Mose och folket frågade Mose vem som hade sänt honom till dem så hade Gud instruerat honom om att säga: ”Jag är har sänt mig till er”.(2 Mos 3:1-14)
Bibeln talar också om att Gud sände sin son till oss, (Gal. 4:4) när tiden var inne.
Vi blir också alltid sända på våra uppdrag när tiden är inne. Det viktiga i när Gud sänder oss är att vi inte är sända till framgång utan till trohet. Det för att vi inte är ansvariga för resultatet i vårt arbete utan bara för att utföra det så troget som möjligt.
Sänder Gud dig till en människa så är det att gå till den människan och göra det du skall göra för henne. Sänder Gud dig att hjälpa en medbonde med någonting så gör du det. Jesus visar och talar om oss som tjänare och hans vänner.
Jesus kanske sänder folk hem till dig som behöver hjälp, hjälp dem. Som det ser ut, så kommer du att i framtiden hjälpa människor med mat. Du blir sänd med mat någonstans eller folk blir sända till dig för att få mat. Jesus sänder dig hela tiden på olika små och större uppdrag.
Det är en enorm styrka och frihet att få uppleva att man är kallad till gemenskap men sänd på uppdrag. Det gör att man alltid är fri.
Jag vill här gärna kort berätta om min egen upplevelse det senaste året. När bilden för mig hade börjat klarna och Närpes hade blivit satt på mitt hjärta så tog jag kontakt och besökte bygden och berättade för dem vad jag upplevt. De och i synnerhet jag har fått uppleva en enorm frihet i att jag är sänd till Närpes och inte kallad av någon eller av någon av församlingarna dit. Jag behöver inte sätta några krav på mig, jag behöver inte sätta några krav på dem och inte heller de på mig. Ingen kan kräva resultat av den andra. Det jag och de får göra är att lyssna till Herren och göra det han vill vi skall göra. Vi är alla fria. Skulle mitt uppdrag av någon anledning avbrytas eller misslyckas så kan ingen av oss anklaga den andra för någonting vi är istället alla fria. Kallelsen till gemenskap med Kristus är inte avsluten eller bruten, för någon av oss, den står kvar. Men uppdraget avbröts och avslutades, men Gud kan i sin storhet fullfölja det med någon annan om så behövs.
Det ligger en enorm frihet för oss alla att få vara kallade till gemenskap med Jesus och sedan vara sända av honom.
Uppdraget
”Det som ni har fått som gåva, ge det som gåva.” Din stora gåva är att du ät bonde. Du är skapad till bonde. Din personlighet är komponerad och sammansatt så att du är bonde. Det är därför du har ett bondförnuft. Du är skickliggjord för att odla, för att ha djur och ditt intresse ligger i jordbruket.
Din gåva till människorna i samhället är att vara bonde (att de inte värderar det och förstår det är en annan sak) Guds uppdrag för dig är att vara bonde. Det här är ditt livs uppdrag. Genom hela Bibeln så finner du att Gud har intresse för dig, din familj och din gård. Gud vill hela tiden visa dig att han vill dig väl och din gård väl.
Men det här uppdraget har ett pris. Djävulen, Satan, Ormen från paradiset, avskyr och hatar dig i dubbel bemärkelse. Han hatar dig för att du är bonde och han hatar dig för att du är ett Guds barn.
Han hatar dig för att du är bonde och odlar och ger människorna mat. Han vill stjäla, slakta och förgöra människan. Dessutom hatar han dig för att du är ett Guds barn och din gård är överlåten i Guds händer och välsignad och beskyddad av Gud och därmed kommer satan inte åt att förstöra den.
(Låt mig få säga inom parentes att jag tror att många troende människor och många församlingar och många icke troende kommer att komma till en punkt där Gud klargör för dem att de måste be bonden om förlåtelse. Deras oförståelse, deras attityd, deras nedsättande sätt mot bonden och annat nedlåtande sätt måste klaras upp och förlåtas för att de skall kunna gå vidare i sin gemenskap med Gud.)
Du som bonde kan gärna lyfta blicken och reta på dig för Gud har kallat dig till gemenskap med sig, det är grunden, han har sänt dig till människorna i den här världen och ditt uppdrag är att vara bonde.
Bondepastorn Anders ”Nadde” Blomberg