Graham Greene

Den pessimism som funnits hos de franska författarna så är något som också är kännetecknande för den kristna problematiken i krigstidens och de följande årens litteratur. Hos den engelske författaren Graham Greene träder samma pessimism och svartsyn fram i romaner som Brighton Rock 1938, Makten och härligheten 1940, Hjärtpunkten 1948. Det som beskrivs är att de är just i själva misslyckandet som Gud gör sig märkbar.

Graham Greene föddes i Berkhamsted i Hertfordshire 1904. Han hade en svår tid i skolan mycket på grund av att fadern var rektor. Sin skolgång under uppväxttiden skildrar han i memoarboken En sorts liv från 1971.

1926 konverterade han till katolicismen som starkt kom att påverka hans livssyn. Han började som journalist men skrev även snart skönlitteratur. Han slog igenom med Orientexpressen 1932. Liksom i de senare böckerna finns här en mörk romantisk ådra och den egendomliga blandningen av komik och tragedi som utmärker Greenes romanvärld. Orientexpressen, Ett slagfält från 1934 och De skeppsbrutna från 1935 kallade han själv för entertainments till skillnad från de större seriösa romanerna. I dessa finns en konflikt inbyggd, figurerna kämpar – ofta förgäves – mot ondskan och är själva långt ifrån goda.

Greenes romaner är ytterligt välskrivna och spännande och han anses av många som 1900-talets bäste romanförfattare. Några av hans kända romaner är Makten och härligheten 1939, Hjärtpunkten 1948, Slutet på historien 1951, Den stillsamme amerikanen 1955 och Vår man i Havana 1958. 

Graham Greene reste också mycket och hade en märklig förmåga att besöka platser där världshändelser utspelades: Sydamerika, Västafrika, Vietnam, Wien och Haiti.

När man läser Greenes romaner så möter man en stor människokännare som är expert på spänning och exotik, men också en troende katolik. Flera av hans romaner genomsyras av tron och gestaltar människans märkliga hatkärleksförhållande till Gud. Då man läser Greene så slås man av att bakom de stora människoporträtten så skymtar den stora bilden – gudsporträttet. Gudsbilden är ett komplicerat collage. Det är en nyckfull Gud som möter oss i Greenes romaner. Ibland tyrannisk, ibland desperat, ibland ogripbar, men ändå alltid närvarande, och alltid kärleksfull.

Ofta låter Greene sina romanpersoner ha direkta möten med Gud, som i romanen Hjärtpunkten, där huvudpersonen, Major Scobie, talar med Gud om sin förtvivlan och sina självmordsplaner, och Gud svarar att han skapat Scobie med kärlek, gråtit hans tårar, och räddat honom från mer än han någonsin kommer att få veta.

Greens kristendom är långtifrån självklar och entydig. Han gjorde sig känd för att fälla många och motsägelsefulla kommentarer angående sin religions beskaffenhet. Tidvis fylldes hans liv med teologiska grubblerier.

Han kom att ofta kritisera den katolska kyrkans överdrivna tro på auktoriteter och regler. I romanen Hjärtpunkten, säger en vis präst att kyrkan kan alla regler, men de vet inte vad som pågår i den enskilda människans hjärta.

Det stora med Greene är att han om och om igen tvingar mig som läsare att ifrågasätta mina medvetna och omedvetna åsikter och uppfattningar om vad som är rätt och fel, gott och ont. Han vänder våra traditionella moralbegrepp upp och ner, vrider, bänder och tänjer till bristningsgränsen. Greene är mästaren då det gäller att krossa föreställningen om att världen är svart och vit, att människor är antingen onda eller goda.

Framför allt leker Greene med begreppet synd. Ofta har hans huvudpersoner begått dödssynder och borde rimligtvis, enligt en bokstavstrogen betraktare, vara på raka vägen till helvetet. Ändå inser man att det inte är så enkelt. Ständigt dyker frågan, vem är egentligen syndare, upp.

Graham Greene dog den 3 april 1991.