Fjodor Dostojevskij

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) föddes i Moskva, son till en läkare som dog 1839, enligt sägen mördad av bönder från hans gods. Dostojevskij utbildade sig till ritare vid ingenjörskåren i S:t Petersburg men kom snart in på författarbanan och slog igenom med Arma människor (1846) och andra berättelser om livssvaga drömmare och splittrade karaktärer. Året 1849 blev katastrofalt för honom, han dömdes till döden för att han deltagit i en socialistisk diskussionsklubb men benådades av tsaren på avrättningsplatsen. I stället för döden så blev det nio år i Sibirien först som tukthusfånge och sedan som soldat. Dessa år i Sibirien blir en vändpunkt i Dostojevskijs liv. Han återknyter till den varma tro och fromhet som han fick uppleva i sitt barndomshem och börjar mer och mer se en omvändelse till Kristustro som en räddning för Rysslands folk hos vilket ateismen mer och mer breder ut sig.   Vid återkomsten till S:t Petersburg återupptog han författarskapet som tidskriftsutgivare och romandiktare. Efter en passionerad förbindelse med en ung studentska, Apolloninarija Suslova gifte han sig 1867 med Anna Snitkina som stödde honom fram till hans död. På 1860-talet reste han mycket i Västeuropa, jagad av fordringsägare eftersom han skuldsatt sig på grund av sitt spelmissbruk och han plågades ofta av epileptiska anfall.

Erfarenheter från strafftiden berättar han om i dokumentärromanen Anteckningar från Döda Huset (1861-62). Med novellen Anteckningar från ett källarhål (1864) så inleds hans mogna romandiktning med psykologiskt borrande karaktärstäckning och ofta frätande kritik av utopiska samhällsvisioner och västerländsk rationalism.

Med romanen Brott och straff (1866) tar han sig an samvetet, skulden, straffet och moralen. Studenten Raskolnikov begår ett mord för att bevisa sin moraliska frigjordhet, men får uppleva något helt annat. I Idioten (181868-69) tecknar han bilden av den renhjärtade men sjuke furst Mysjkin som ”en positivt god människa” vilken går under. Dostojevskij hade nu på ett mästerligt sätt börjat skildra de stora livsfrågorna, om Guds existens, ondskans realitet, lidandets gåta och moralens fundament och gör det på ett sådant sätt att hans romankonst blir tidlös och känns alltid modern. Jag som läsare blir berörd och avslöjad.

När man följer Dostojevskijs författarskap och andliga utveckling+ i brottandet med livsfrågorna så får man själv med honom brottas med skuldens problem, Guds existens, nödvändigheten av bekännelsen och inte minst nödvändigheten av att inte döma utan att se något försonande i varje människoliv.   

För Dostojevskij är Gudsmänniskan, Kristus, idealet. Det modärna Europa och med Ryssland i släptåg placerar i stället människan i huvudrollen, övermänniskan, människoguden, och den vägen leder enligt Dostojevskij mot en katastrof.

Dostojevskij är kritisk mot kapitalismen, men är än mer kritisk mot socialismen. Han ser Marx och Engels Kommunistiska manifest från 1848 som historiens häftigaste angrepp på religionen. Dostojevskij ser ateismen som det förfall som inträder när människan sviker Gud och dyrkar sig själv.  

Fjodor Dostojevskij har blivit mycket uppmärksammad på 1900-talet för sin spiritualitet som är djupt förankrad i människors erfarenheter under lidande och konflikter. Frågan om det ondas problem upptog honom ständigt. I flere romaner försöker han teckna bilden av en fullkomligt god människa: Sonja i Brott och straff, furst Myskin i Idioten och Aljosja och starets Sosima i Bröderna Karamasov. Men han kom slutligen fram till den övertygelsen att det är bara kärleken som upprättar människan, den gudomliga kärleken.

+ Läs om Dostojevskijs andliga utveckling i Jan Erixons fenomenala bok Någon besökte min själ.