Leo Tolstoj

Den ryska litteraturen intar en särställning då det gäller att behandla kristna problemställningar. Storheter som Leo Tolstoj, Fjodor Dostojevskij, Nikolaj Leskov, Ivan Turgenjev, Maxim Gorkij och Boris Pasternak skriver naket och ärligt både om sin tro och de problematiska livsfrågorna.

Leo Tolstoj (1828-1910) var av adlig släkt, uppväxt på familjegodset Jasnaja Poljana i Tulaprovinsen och blev tidigt föräldralös. Han kom att ganska fort avvisa den kristna tron. Efter några års studier i Kazan och militärtjänst i Kaukasus deltog han som officer i Krimkriget och förde under växande samvetsförebråelser ett vilt ungkarlsliv i huvudstäderna. Han hade som mål att roa sig och leva ett så behagligt liv som möjligt. Han drack kopiöst och spelade men fick aldrig den djupa känslan av att vara tillfredställd. 1860 slog han sig ned på sitt gods och beslöt sig för att förtjäna stora pengar på godsets jordbruk och på sina böcker. Men ingen inre frid infann sig. 1862 gifter han sig med Sofia Behrs, som födde honom 13 barn.

Han är nu en stadgad och etablerad godsägare, familjefar och folkuppfostrare. På godset skrev han ett antal verk som hör till de tyngst vägande i 1800-talets litteratur. Han slog snabbt igenom: Den självbiografiska trilogin Barndomen – Pojkåren – Ungdomen (1852-57) vittnade om hans genialitet som verklighetsiakttagare och följdes av realistiska skildringar från Sebastopols belägring i novellerna Kosackerna (1863). Storverket framför andra är Krig och fred (1864-69), på en gång familjekrönika med en rad färgstarka figurer och ett nationellt epos från Napoleonkrigen, präglat av en fatalistisk historiesyn. Det samma synen finns med i verket Anna Karenina (1875-77), ett lysande kvinnoporträtt och en djupgående analys av ett äktenskapsbrott.

Leo Tolstoj rönte framgång, berömmelse och fick många utmärkelser men hela tiden fanns det en fråga inom honom som krävde svar: Varför lever jag, finns det någon mening med mitt liv?

Genomgående i Tolstojs verk, både de skönlitterära som bekännelseskrifterna eller de religiösa skrifterna om man vill kalla dem så, brottas han med konflikten mellan stark sinnlighet och höga moralkrav som han ställde på sig själv och sin omvärld.

Berättelsen Ivan Iljitjs död (1886) vittnar om en dödsskräck och en bara alltför sent vunnen försoning med tillvaron. Tanken går igen i den samhällskritiska romanen Uppståndelse (1898)

Under 1800-talet var Jerusalem ett viktigt pilgrimsmål för ryssarna. Tolstoj skildrar i sin novell De två pilgrimerna hur viktiga de etiska förpliktelserna och budet om kärleken till nästan var i det ortodoxa pilgrimsidealet. Han hade själv redan som ung kommit i kontakt med den ryska pilgrimstraditionen. Hans far och mor hade alltid gett husrum åt dessa pilgrimer och Leo kom att göra samma sak då han övertog godset. När han i vuxen ålder upplevde sina djupaste depressioner och svåraste själakamper var det i dessa pilgrimers och böndernas enkla tro och innerliga fromhet han fann hopp och förtröstan. Han menade att de hade räddat honom från självmord och hela livet kom han att känna stor tacksamhetsskuld till dem. Därför möter man i hans författarskap både pilgrimen, staretsen och den heliga dåren.

Tolstoj själv tog vid hög ålder avsked från familjeliv, samhälle och vänner och begav sig ut på en pilgrimsfärd. Efter svåra slitningar med hustrun bröt han i oktober 1910 plötsligt upp från hemmet. En vecka senare insjuknade han på järnvägsstationen Astapovo och dog kort därpå. En pilgrim hade till slut nått sitt mål.