Kristen spiritualitet och litteraturen

Skönlitteraturen och dramat har ofta brottats med religiösa frågor. När romanen eller dramat skrivits har den många gånger återspeglat tidens kristna spiritualitet och andlighet. Många författare som stångats med livets frågor och den andliga verkligheten har funnit en tro att vila i, i sin andlighet medan andra förblev i sina frågor. Jag vill därför ta fram exempel på romanförfattare och diktare som under 1800- och 1900-talet har behandlat kristna problemställningar i sina skönlitterära verk och dramer. Jag börja med min första litterära kärlek den alltid omstridde svenske författaren August Strindberg.

August Strindberg (1849-1912) föddes och växte upp i Stockholm, fadern var ångbåtskommissionär och modern uppasserska på ett värdshus. Som ung var August en flitig gudstjänstbesökare men den vetgirige ynglingens frågor avvisades av prästen och det ledde till stor besvikelse hos den unge Strindberg.  Efter studentexamen och ett par Uppsalaterminer tänkte Strindberg bli skådespelare men blev i stället journalist och därefter amanuens vid Kungliga biblioteket 1877. Här lade han grunden till sina omfattande kunskaper på vitt skilda områden. Han kom att under flere år bosätta sig utomlands och under denna tid skrevs verk som Giftas, En dåres försvarstal och den självbiografiska En tjänstekvinnas son. Under sina stormiga år på 1890-talet är han med om sin infernokris och kom att omfatta en religiös åskådning med tonvikt på skuld och försoning. Han återvänder till Sverige och den omstridde rebellen lever ett produktivt men lugnare liv fram till sin död.

I sitt författarskap kom Strindberg att föra in en kristen religiös problematik som sedan länge saknat motsvarighet i den svenska litteraturen. Särskilt genom botgörardramat Till Damaskus och Ett drömspel så träder denna problematik tydligt fram.

I dramat Till Damaskus, spelar en tiggare en framträdande roll och dramats huvudperson, Den Okände, förstår när han möter honom att han nu står inför sig själv. Den Okände, är en gestaltning av Strindberg själv och Till Damaskus är hans självbiografiska vandringsdrama. När Den Okände möter sig själv börjar han brottas med skuld, skam, samvetet och synden.

Den Okände är en pilgrim, en straffad, en bortbytt, men också en frälsare som håller världen uppe. Den Okände har berövats ett individuellt namn just därför att i honom möts ett myller av gestalter, Kain, därför har han ett märke i pannan, Jakob, därför haltar han, tiggare, kejsare, brottslingar. I honom trängs i själva verket hela mänskligheten. När den Okändes motspelerska, Damen, - också hon är berövad sitt namn som ett tecken på att hon representerar många – grips av sådan medkänsla med honom, förstår vi varför. Han erbjuder en tidlös bild av en kämpande människa som vi känner igen oss själva i.

I dramat Ett drömspel stiger Indras dotter ned till jorden och parallellen med Jesus är tydlig. Hon inkarneras på jorden och det är vad hon upplever där – som glasmästarens dotter, som portvakterska vid operan, som hustru till advokaten, som dramat handlar om. Hon har svårt med jordens tunga luft och genom hela dramat upprepar hon: ”Det är synd om människorna!” Hennes klagan syftar på människornas villkor, deras tragiska och inte alltid meningsfulla liv, förbannelse och falska förhoppningar. Var finns det hopp för dessa varelser?

Strindbergs religiositet var av högst personligt slag men har haft betydelse för många svenskars syn på sökandet efter Gud. Så betydelsefullt att pastor C. G. Hjelm skrev en liten bok om August Strindbergs väg till korset.

Den ryska litteraturen intar en särställning då det gäller att behandla kristna problemställningar. Storheter som Leo Tolstoj, Fjodor Dostojevskij, Nikolaj Leskov, Ivan Turgenjev, Maxim Gorkij och Boris Pasternak skriver naket och ärligt både om sin tro och de problematiska livsfrågorna.

Leo Tolstoj (1828-1910) var av adlig släkt, uppväxt på familjegodset Jasnaja Poljana i Tulaprovinsen och blev tidigt föräldralös. Han kom att ganska fort avvisa den kristna tron. Efter några års studier i Kazan och militärtjänst i Kaukasus deltog han som officer i Krimkriget och förde under växande samvetsförebråelser ett vilt ungkarlsliv i huvudstäderna. Han hade som mål att roa sig och leva ett så behagligt liv som möjligt. Han drack kopiöst och spelade men fick aldrig den djupa känslan av att vara tillfredställd. 1860 slog han sig ned på sitt gods och beslöt sig för att förtjäna stora pengar på godsets jordbruk och på sina böcker. Men ingen inre frid infann sig. 1862 gifter han sig med Sofia Behrs, som födde honom 13 barn.

Han är nu en stadgad och etablerad godsägare, familjefar och folkuppfostrare. På godset skrev han ett antal verk som hör till de tyngst vägande i 1800-talets litteratur. Han slog snabbt igenom: Den självbiografiska trilogin Barndomen – Pojkåren – Ungdomen (1852-57) vittnade om hans genialitet som verklighetsiakttagare och följdes av realistiska skildringar från Sebastopols belägring i novellerna Kosackerna (1863). Storverket framför andra är Krig och fred (1864-69), på en gång familjekrönika med en rad färgstarka figurer och ett nationellt epos från Napoleonkrigen, präglat av en fatalistisk historiesyn. Det samma synen finns med i verket Anna Karenina (1875-77), ett lysande kvinnoporträtt och en djupgående analys av ett äktenskapsbrott.

Leo Tolstoj rönte framgång, berömmelse och fick många utmärkelser men hela tiden fanns det en fråga inom honom som krävde svar: Varför lever jag, finns det någon mening med mitt liv?

Genomgående i Tolstojs verk, både de skönlitterära som bekännelseskrifterna eller de religiösa skrifterna om man vill kalla dem så, brottas han med konflikten mellan stark sinnlighet och höga moralkrav som han ställde på sig själv och sin omvärld.

Berättelsen Ivan Iljitjs död (1886) vittnar om en dödsskräck och en bara alltför sent vunnen försoning med tillvaron. Tanken går igen i den samhällskritiska romanen Uppståndelse (1898).

Under 1800-talet var Jerusalem ett viktigt pilgrimsmål för ryssarna. Tolstoj skildrar i sin novell De två pilgrimerna hur viktiga de etiska förpliktelserna och budet om kärleken till nästan var i det ortodoxa pilgrimsidealet. Han hade själv redan som ung kommit i kontakt med den ryska pilgrimstraditionen. Hans far och mor hade alltid gett husrum åt dessa pilgrimer och Leo kom att göra samma sak då han övertog godset. När han i vuxen ålder upplevde sina djupaste depressioner och svåraste själakamper var det i dessa pilgrimers och böndernas enkla tro och innerliga fromhet han fann hopp och förtröstan. Han menade att de hade räddat honom från självmord och hela livet kom han att känna stor tacksamhetsskuld till dem. Därför möter man i hans författarskap både pilgrimen, staretsen och den heliga dåren.

Tolstoj själv tog vid hög ålder avsked från familjeliv, samhälle och vänner och begav sig ut på en pilgrimsfärd. Efter svåra slitningar med hustrun bröt han i oktober 1910 plötsligt upp från hemmet. En vecka senare insjuknade han på järnvägsstationen Astapovo och dog kort därpå. En pilgrim hade till slut nått sitt mål.   

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) föddes i Moskva, son till en läkare som dog 1839, enligt sägen mördad av bönder från hans gods. Dostojevskij utbildade sig till ritare vid ingenjörskåren i S:t Petersburg men kom snart in på författarbanan och slog igenom med Arma människor (1846) och andra berättelser om livssvaga drömmare och splittrade karaktärer. Året 1849 blev katastrofalt för honom, han dömdes till döden för att han deltagit i en socialistisk diskussionsklubb men benådades av tsaren på avrättningsplatsen. I stället för döden så blev det nio år i Sibirien först som tukthusfånge och sedan som soldat. Dessa år i Sibirien blir en vändpunkt i Dostojevskijs liv. Han återknyter till den varma tro och fromhet som han fick uppleva i sitt barndomshem och börjar mer och mer se en omvändelse till Kristustro som en räddning för Rysslands folk hos vilket ateismen mer och mer breder ut sig.   Vid återkomsten till S:t Petersburg återupptog han författarskapet som tidskriftsutgivare och romandiktare. Efter en passionerad förbindelse med en ung studentska, Apolloninarija Suslova gifte han sig 1867 med Anna Snitkina som stödde honom fram till hans död. På 1860-talet reste han mycket i Västeuropa, jagad av fordringsägare eftersom han skuldsatt sig på grund av sitt spelmissbruk och han plågades ofta av epileptiska anfall.

Erfarenheter från strafftiden berättar han om i dokumentärromanen Anteckningar från Döda Huset (1861-62). Med novellen Anteckningar från ett källarhål (1864) så inleds hans mogna romandiktning med psykologiskt borrande karaktärstäckning och ofta frätande kritik av utopiska samhällsvisioner och västerländsk rationalism.

Med romanen Brott och straff (1866) tar han sig an samvetet, skulden, straffet och moralen. Studenten Raskolnikov begår ett mord för att bevisa sin moraliska frigjordhet, men får uppleva något helt annat. I Idioten (181868-69) tecknar han bilden av den renhjärtade men sjuke furst Mysjkin som ”en positivt god människa” vilken går under. Dostojevskij hade nu på ett mästerligt sätt börjat skildra de stora livsfrågorna, om Guds existens, ondskans realitet, lidandets gåta och moralens fundament och gör det på ett sådant sätt att hans romankonst blir tidlös och känns alltid modern. Jag som läsare blir berörd och avslöjad.

När man följer Dostojevskijs författarskap och andliga utveckling[i] i brottandet med livsfrågorna så får man själv med honom brottas med skuldens problem, Guds existens, nödvändigheten av bekännelsen och inte minst nödvändigheten av att inte döma utan att se något försonande i varje människoliv.   

För Dostojevskij är Gudsmänniskan, Kristus, idealet. Det modärna Europa och med Ryssland i släptåg placerar i stället människan i huvudrollen, övermänniskan, människoguden, och den vägen leder enligt Dostojevskij mot en katastrof.

Dostojevskij är kritisk mot kapitalismen, men är än mer kritisk mot socialismen. Han ser Marx och Engels Kommunistiska manifest från 1848 som historiens häftigaste angrepp på religionen. Dostojevskij ser ateismen som det förfall som inträder när människan sviker Gud och dyrkar sig själv.  

Fjodor Dostojevskij har blivit mycket uppmärksammad på 1900-talet för sin spiritualitet som är djupt förankrad i människors erfarenheter under lidande och konflikter. Frågan om det ondas problem upptog honom ständigt. I flere romaner försöker han teckna bilden av en fullkomligt god människa: Sonja i Brott och straff, furst Myskin i Idioten och Aljosja och starets Sosima i Bröderna Karamasov. Men han kom slutligen fram till den övertygelsen att det är bara kärleken som upprättar människan, den gudomliga kärleken.

Många tycker att man hade kunnat ge Boris Pasternak (1890-1960) nobelpriset redan 1933 i stället för hans landsman Bunin. Pasternak framstod då redan som den främste av de levande ryska lyriker som företrädde en vital expressionism med internationell livskraft. Hans diktning var individualistisk men accepterad och respekterad även i Sovjet. 1931 kom han samlade dikter ut och samma år även hans självbiografi. Han var också ett välkänt namn utomlands.

Boris Pasternak föddes i Moskva och var son till en konstnär. Han kom att ha ett skiftande liv, studerade juridik, musik och filosofi, var fabriksarbetare i Ural under första världskriget och anställd inom utbildningsdepartementet i Moskva efter revolutionen. Han var lyriker och översättare.

Pasternak skrev mycket uppskattad lyrik som Livet min syster från 1922. Han skrev även noveller som samlingen Ljuvers barndom även den från 1922. Under Stalinåren verkade Pasternak enbart som översättare. Han var hemma i Sovjet den officielle översättaren av klassikerna Shakespeare, Goethe och Verlaine.  

1957 kom hans kända roman Doktor Zjivago, som inte fick ges ut i Sovjet. Orsaken var att romanen hade en politisk karaktär. Han kritiserade inte öppet det ryska systemet men i romanen kunde de känsliga politrukerna finna en kritik av centralism, kollektivisering, korruption och maktmissbruk. Handlingen omspänner hela Rysslands moderna utveckling, från den första revolutionen 1905 över oktoberrevolutionen och världskrigen fram till Stalintidens slut. Han hade börjat sitt verk redan på 1930-talet men fullbordade det först när Stalin var död 1953. Med Doktor Zjivago visar Pasternak att han hade förmågan att följa den stora ryska berättartraditionen. (Den trycktes först 1988 i Ryssland) Där beskrivs i romanform, genom huvudpersonens eget öde, utvecklingen i Ryssland, som för författaren inneburit en besvikelse. 1957 smugglades manuskriptet ut från Sovjet till en italiensk förläggare. Boken kom att tryckas i Italien på italienska och ryska och sedan under kommande år på många andra språk. Pasternak uteslöts då ur det sovjetiska författarförbundet och tvingades att tacka nej till Nobelpriset 1958.

Huvudpersonen Doktor Zjivago är ingen aktivt handlande hjälte, han följer med händelsernas ström utan att ändra deras riktning, utan att förmå skapa lycka i sitt eget liv. Men han är diktare, han tror på det mänskligas kraft, övertygad om att livet inte kan tvingas in i dogmatiska lärosatser och bestämda system. Hans namn Zjivago kommer av det ryska ordet zjivoj som betyder levande, och den individualistiske doktorn är alltså en levande människa i motsats till maktens robotar. Som läkare bistår han människor deras fysiska nöd, som diktare fyller han deras själar med tro på mening, på kärlek och gemenskap. Romanen avslutas med en svit dikter, där diktaren Zjivago ställs vid sidan av Hamlet och Kristus. Alla tre är kallade och utvalda, de kan tveka inför uppdraget, men de är redo att fullgöra det till slutet.  

I Doktor Zjivago ger han också öppet uttryck för sin kristna tro. På frågan ”finns det någonting i världen som är värt trofasthet?” svarar Zjivago: ”Inte mycket. Jag tror att man måste vara trogen odödligheten, som är ett annat och rikare namn för livet. Trogen mot odödligheten, trogen mot Kristus. Och varför Kristus? Därför att det var en gång en ung flicka som stilla och i det fördolda gav livet åt ett barn, och gav liv åt världen – livets under, världens liv - `Han som är livet`, som man senare skulle kalla honom.” 

George Bernanos var en av de mest originala katolska författarna under sin tid. Han föddes i Paris 1888. Började studera vid fyra olika universitet men studierna ville inte riktigt ta sig och studietiden blev en olycklig tid. Han fick ge upp idén att bli präst. 1906 skriver han in sig i Sorbonne och får betyg i juridik och litteratur. Efter det blir det militärtjänst. 1913-14 redigerar han en tidning som understöder bevarandet av den kungliga makten och för det hamnar han i fängelset. När första världskriget bryter ut så tjänstgör han i militären. 1917 gifter han sig med Jeanne Talbert d´Arc och de fick sex barn.

Det var mellan åren 1926 till 1937 som han kom att skriva sina romaner. Han hade redan då hunnit bli 37 år gammal. De sista tolv åren av sitt liv skrev han mest polemiska essäer och artiklar.

Bernanos var starkt engagerad i katolicismen hela hans patos är kristet och katolskt. Alla hans romaner behandlar präster och hela hans värld är inte bara kristen utan också kyrklig och mycket av hans polemik riktar sig mot kyrkans präster. Hans berättarkonst berör sådant som likgiltighet och ljumhet, kampen mellan gott och ont och problemen kring synd och nåd. Några av hans romaner når högsta andliga och konstnärliga halt.

Hans mest kända romaner är Unders Djävulens färla, 1926 och Prästmans dagbok från 1936.

Romanen Under djävulens färla börjar med en nästan fristående novell som beskriver en värld utan nåd. En degenererad aristokrat har förfört en lättsinnig bryggardotter, Germanie, och när hennes far försöker ställa förföraren till svars så avfärdas han lätt av förförarens sluga jargong. Germanie dödar aristokraten och flyr till en annan av sina älskare doktor Gallet. Hans förljugenhet avslöjar Bernanos med stor frenesi. I denna miljö arbetar bokens huvudfigur, abbé Donissan. Han är stor, grov, bondsk prästman, ytterst primitiv i sina vanor, ganska obildad, bortkommen bland sina förfinade kolleger, mest till sin fördel när han får egna sig åt enkla hantverk. Han är också en stor asket som vid ett tillfälle tappar medvetandet inför sin chef, abbé Menou-Segrais, då han tuktat sin kropp. En av bokens mest dramatiska och fruktansvärda scener är när han gisslar sig på sitt rum. Abbé Donissan känner sitt eget fördärv och sin absoluta värdelöshet. Han misslyckas med allt han företar sig och finner ingen annan lösning än att skänka sig själv, sin egen salighet, för att frälsa de själar som anförtrotts honom. Med högtidligt löfte och rent hjärta åkallar han och överlämnar sig åt den onde. Det hopp han gav andra ströp han för sig själv i sitt eget hjärta, viss om att han inte på något annat sätt kunde rädda sina församlingsbor. En natt när abbé Donissan kommit vilse i mörkret möter han en hästhandlare som är djävulen själv. Denne tar hand om honom och drar honom till sig. När abbé Dinissan till sist vill kasta sig över honom så försvinner han i tomma intet. Men djävulen ger honom en underlig gåva – han kan se rakt in i människornas själar. Därefter då han möter olika människor så ser han hela sanningen om dem, ser han ner till djupare skikt, ett ogenomträngligt mörker. Med dessa märkliga erfarenheter hos abbé Donissan är av central vikt för Bernanos, för de beskriver det som är fullständigt främmande för naturalistisk romankonst. Bernanos godtog inte en inomvärldslig syn på den komplicerade människan, det finns något övernaturligt, gudomligt som måste till för att ge henne hopp.  

Romanen Prästmans dagbok så får vi åter möta en präst i huvudrollen. Boken utgör en fattig latprästs förvirrade och fragmentariska dagbok. Den saknar komposition och verkar nyckfull och improviserad. Han är också en präst som misslyckas med allt han företar sig. Hans elever driver med honom, det gamla kyrkfolket viskar om att han super och mycket annat har han emot sig. Till sist dör även prästen hemma hos en studiekamrat. I denna mörka skildring av denna ynkliga människotrasa till präst, som inte fått ut något annat av livet än misslyckanden och skam, förmår Bernanos klart och skakande gestalta den kristna människosynen, som är oförenlig med den humanistiska människotron. Människan förblir en trasa och humanismen kan aldrig frälsa henne, moralism aldrig förbättra henne. Problemet är inte vad människan har för värde, utan vem som är hennes herre.

Francios Mauriac blev känd genom att han år 1952 fick nobelpriset i litteratur. Flere romaner kom då att översättas till svenska.

Den klassiska franska romankonsten nådde sin höjdpunkt och sin avslutning med Francois Mauriac. Han var en fullföljare men ingen förnyare. När man kliver in Mauriacs romanvärld hamnar man i en högborgerlig atmosfär som skildras med intensitet, inlevelse och avståndstagande.

I Bordeaux, vinmetropolen, hade släkten sina rötter, och farfadern hade förvärvat flere lantegendomar, främst vingårdar. Bordeaux, Guyenne och Les Landes återkommer ofta i Mauriacs böcker. I detta landskap hittar man också Malagar där Mauriac på senare år slog sig ner i ett eget hus på den vingård han ärvt av farfadern.

När Mauriac var ett och ett halvt år så dog hans far. Hans mor flyttade då med sina två döttrar och tre söner till mormodern. Hans fostran var strängt religiös och han kom tidigt att reagera mot det men kunde inte fly bort från det. Han kom aldrig att bryta upp utan hela hans liv och författarskap handlar om att hålla sig till och vänja sig vid den katolska trons strängaste bud.

Efter en universitetsexamen i Bordeaux 1906 flydde Mauriac från den instängda hematmosfären och begav sig till Paris. Förevändningen var att studera historia men efter några månader lämnade han de historiska studierna för att börja en litterär bana.

Han började som poet och fick stor framgång i salongerna och lyxcaféerna med sin första diktsamling De knäppta händerna 1909. I det glada Paris kunde den unge ekonomiskt oberoende Mauriac på nära håll studera synden. Här uppstod slitningar mellan ande och kropp som kom att avspegla sig i hans verk. Snart fann Mauriac sin litterära konstform och övergick till att skriva romaner som blev den viktiga delen av hans produktion. 1922 slog han igenom med Leprakyssen. I de kommande romanerna så kom han att brottas med olika kvinnotyper, där en är upptagen med sin kropp, en annan har en tyrannisk moderskärlek, en tredje driver sin man till vansinne.

I slutet av 1920-talet hamnade han i en stor andlig livskris, där han bla.  funderade på att bli muslim, men som mynnade ut i att han förstärktes i sin katolska tro. Med sin roman Ormboet (1932) kom han att nå sin litterära höjdpunkt. Här borrar Mauriac i egoismens synd. Huvudpersonen är en girigbuk. Titeln syftar på att människans hjärta är som ett ormbo fyllt av synder. Till det yttre är Ormboet ett familjedrama, men romanens centrum är huvudpersonen. Romanen slutar när berättelsen givit huvudpersonen, ”denna mörkrets son, åter hans rätt till ljus och kärlek, med ett ord till Gud.” i hela romanen är den gudomliga nåden närvarande i handlingen.

Trots bekännelseskrifter och memoarer förblir Mauriac märkligt förtegen om sig själv. Han blev gärna diktares och vänners biktfader men biktade sig aldrig själv öppenhjärtigt.

Precis som Bernanos så uttrycker Mauriac en pessimistisk och tragisk livssyn. Självupptagenheten är den svaghet och synd inom sig han ivrigast förföljer. Hans romaner är strängt objektiva och analyserande. Världen är en jämmerdal, ett helvete som Mauriac skildrar med kylig analys. Men under kylan lever en skräck för känslornas heta berusning som hela tiden ger hans romaner en särskild fascination. Tonvikten läggs på människans elände och Guds nåd skymtar bara glimtvis fram.

Mauriac är ansedd som en av de främsta katolska författarna. Mauriacs romaner är djuplodande, tragiska och intensiva analyser av personers lidelser och konflikter. Han blev medlem av franska akademin 1933.

Till hans främsta romaner hör Therese 1927, Ormboet 1932, Natten tar slut 1933 och Lortgrisen 1951. Även hans skådespel Asmodeus från 1938 så präglas och bidrar med bilden av hans genomskådande svarta syn på människan.

Den pessimism som funnits hos de franska författarna så är något som också är kännetecknande för den kristna problematiken i krigstidens och de följande årens litteratur. Hos den engelske författaren Graham Greene träder samma pessimism och svartsyn fram i romaner som Brighton Rock 1938, Makten och härligheten 1940, Hjärtpunkten 1948. Det som beskrivs är att de är just i själva misslyckandet som Gud gör sig märkbar.

Graham Greene föddes i Berkhamsted i Hertfordshire 1904. Han hade en svår tid i skolan mycket på grund av att fadern var rektor. Sin skolgång under uppväxttiden skildrar han i memoarboken En sorts liv från 1971.

1926 konverterade han till katolicismen som starkt kom att påverka hans livssyn. Han började som journalist men skrev även snart skönlitteratur. Han slog igenom med Orientexpressen 1932. Liksom i de senare böckerna finns här en mörk romantisk ådra och den egendomliga blandningen av komik och tragedi som utmärker Greenes romanvärld. Orientexpressen, Ett slagfält från 1934 och De skeppsbrutna från 1935 kallade han själv för entertainments till skillnad från de större seriösa romanerna. I dessa finns en konflikt inbyggd, figurerna kämpar – ofta förgäves – mot ondskan och är själva långt ifrån goda.

Greenes romaner är ytterligt välskrivna och spännande och han anses av många som 1900-talets bäste romanförfattare. Några av hans kända romaner är Makten och härligheten 1939, Hjärtpunkten 1948, Slutet på historien 1951, Den stillsamme amerikanen 1955 och Vår man i Havana 1958.  

Graham Greene reste också mycket och hade en märklig förmåga att besöka platser där världshändelser utspelades: Sydamerika, Västafrika, Vietnam, Wien och Haiti.

När man läser Greenes romaner så möter man en stor människokännare som är expert på spänning och exotik, men också en troende katolik. Flera av hans romaner genomsyras av tron och gestaltar människans märkliga hatkärleksförhållande till Gud. Då man läser Greene så slås man av att bakom de stora människoporträtten så skymtar den stora bilden – gudsporträttet. Gudsbilden är ett komplicerat collage. Det är en nyckfull Gud som möter oss i Greenes romaner. Ibland tyrannisk, ibland desperat, ibland ogripbar, men ändå alltid närvarande, och alltid kärleksfull.

Ofta låter Greene sina romanpersoner ha direkta möten med Gud, som i romanen Hjärtpunkten, där huvudpersonen, Major Scobie, talar med Gud om sin förtvivlan och sina självmordsplaner, och Gud svarar att han skapat Scobie med kärlek, gråtit hans tårar, och räddat honom från mer än han någonsin kommer att få veta.

Greens kristendom är långtifrån självklar och entydig. Han gjorde sig känd för att fälla många och motsägelsefulla kommentarer angående sin religions beskaffenhet. Tidvis fylldes hans liv med teologiska grubblerier.

Han kom att ofta kritisera den katolska kyrkans överdrivna tro på auktoriteter och regler. I romanen Hjärtpunkten, säger en vis präst att kyrkan kan alla regler, men de vet inte vad som pågår i den enskilda människans hjärta.

Det stora med Greene är att han om och om igen tvingar mig som läsare att ifrågasätta mina medvetna och omedvetna åsikter och uppfattningar om vad som är rätt och fel, gott och ont. Han vänder våra traditionella moralbegrepp upp och ner, vrider, bänder och tänjer till bristningsgränsen. Greene är mästaren då det gäller att krossa föreställningen om att världen är svart och vit, att människor är antingen onda eller goda.

Framför allt leker Greene med begreppet synd. Ofta har hans huvudpersoner begått dödssynder och borde rimligtvis, enligt en bokstavstrogen betraktare, vara på raka vägen till helvetet. Ändå inser man att det inte är så enkelt. Ständigt dyker frågan, vem är egentligen syndare, upp.

Graham Greene dog den 3 april 1991.  

Thomas Stearns Eliot född 1888 härstammade på både fäderne och möderne från tidiga engelska invandrare till Massachusetts, New England. Thomas Stearns var makarnas sjunde och yngsta barn. Han tillbringade sina första sjutton år i St. Louis och kom att bevara hela livet starka visuella intryck från livet vid ”den stora floden”, vars rytm är närvarande i allt. Också den intellektuella miljön var stimulerande. Eliot växte upp i umgänge med klassikerna, i klar medvetenhet om kulturtraditionens betydelse. Hans mor var också hon poet.

Han kom att bedriva akademiska studier vid Havard hade en mellanperiod på två år då han var i Sorbonne i Paris men återvände sedan till Harvard där han kom att under ett år verka som lärare.

1914 flyttade han till London, gifte sig därpå följande år, försörjde sig ett år som lärare och arbetade sedan på bank. 1923 blev han redaktör för litteraturtidskriften Criterion och 1927 blev han äntligen brittisk medborgare.

Men hela denna tid så fanns drömmen om att få bli poet. Redan i USA hade han publicerat dikter i tidskrifter, och han slipade sin konst i umgänget med landsmannen Ezra Pound som också slagit sig ner i London och som villigt engagerade sig som läromästare. Av honom fick Elliot lära sig bildens betydelse och den fria versens fördelar. Han fick också lära sig att hans dikt blir ett ekorum där man hör klanger och fraser från Homeros, Vergillius, Propertius, Dante, från de gamla kinesiska filosoferna och många andra klassiker. Men även den modärna amerikanska kulturen kommer att vara närvarande. Tillslut fann Eliot det västerländska kulturarvet främst i katolicismen. Han var en mångbottnad amerikan som förvandlades till engelsman och blev katolik 1927.

I sin diktsamling Poems från 1920 fortsatte Eliot med sina dramatiska monologer och korta dikter som ofta ger en sorts kulturell kontrast med en ytlig nutid mot ett innebördsrikt förgånget. När han 1922 kom med The Waste Land (Det öde landet) befäster han sin ställning som en av 1900-talets mest betydelsefulla poeter. 

Det öde landet kom att vara revolutionerande till form och innehåll. Denna 433 rader långa dikt innehåller en mångfald associationer och anspelningar men har ingen sammanhängande handling. Läsaren kastas mellan ett bibliskt ökenlandskap och en yppig trädgård. Ett genomgående motiv är bilder av torka, ödslighet och död som kontras mot vatten, fruktbarhet och liv. Ångesten inför tillvarons meningslöshet gestaltas i mångtydiga bilder.

Det livgivande regn som förväntas men ännu bara skönjas som strimmor av hopp i öknen, är förstås den kristna tron.

När han 1925 publicerar dikten The Hollow Men (Den ihåliga mannen) så vill han med den symboliska titeln nagla fast materialismens absurda konsekvenser för människan.

De dikter som kom efter Det öde landet så handlar om Eliots egen väg från kritisk kulturkri-tiker och tvivlare till troende katolik. Ash Wednesday (Askonsdag) från 1930, berättar om omvändelsens stadier, vandringen från hopplöshetens gnisslande gräshoppor ”i det öde landet där längtan ska slå fel eftersom minnet har gjort det” för att till slut skymta en väg till frid genom botgöring och kontemplation. Den lärde Pascal kom att bli en av förebilderna. Eliot kom att finna symbolen för sin nya tro på frivillig självuppoffring i berättelsen om Thomas Becket, biskopen som blev martyr då han mördades i katedralen i Canterbury 1170.

De följande åren kom han att skriva många essäer och skådespel. 1939 charmerade han världen med en bok nonsens- och barnpoesi, Old Possum´s Book of Practical Cats (De knepiga katternas bok) som senare på 1980-talet skulle förvandlas till en världssuccé i form av musikalen Cats. Sitt sista stora diktverk Four Quartets (Fyra kvartetter) ger han ut 1943. Det är ett epos om evigheten. Det är fyra sammanhängande dikter om tid och förgängelse.

Thomas Stearns Eliot dör 1965

 De är många

Jag har försökt att berätta om några författare som kämpat med livet och tron och som speglar det i sin litteratur. Och det är självklart att det finns många många fler som har skrivit om kristen tro, sitt sökande efter tron och som funnit tron. En av de stora svenska poeterna Hjalmar Gullberg så berörde tron mycket i sin tidigare del av diktningen.

Hjalmar Gullberg föddes i Malmö 1898 som utomäktenskaplig son till en välbärgad man. Han lämnades till fosterföräldrar. Han kom att studera vid Lunds universitet och kom att ha en rad betydelsefulla poster inom kulturlivet.

1933 slog han igenom med diktsamlingen Kärlek i tjugonde seklet, som den tiden blev en ungdomens ”kultbok”. Gullberg var en mästare på att skriva lättillgängligt och förena det sublima med det vardagliga. 1935 kom diktsamlingen Ensamstående bildad herre, men det var med diktsamlingen Dödsmask och lustgård från 1952 som han skulle nå störst framgång.

I Gullbergs diktning finns en religiös underton, som alltmer kom att ge vika för en avmytologiserad världsbild.

I kontrast till 1940-talets ateism blev Gud ett accepterat ord i femtiotalets diktning.  Det nya religiösa intresset kom till uttryck i Lars Ahlins nylutherska premisser. Nestorn i den kristna falangen var Sven Stolpe. Han hade redan omkring 1930 framträtt som romanförfattare med I dödens väntrum (1930), och gjort sig känd som stridbar debattör. Han var också den som introducerade franska katolska tänkare för de svenska läsarna. 1936 så anslöt han sig till Oxfordrörelsen. Själv blev han katolik 1947 vilket resulterade i en katolskt präglad litterär produktion med romaner som Lätt snabb och öm 1947 och även en hel del historiska studier över Jeanne d´Arc, den heliga Birgitta och drottning Kristina. Sin tro kom han att redogöra för mera i skriften Varför jag blev katolik 1955. Sven Stolpe kom att småningom bli en folkkär kulturell personlighet.

En annan folkkär diktare var Bo Setterlind (1923-1991). Han debuterade 1948. Med sin tonvikt på romantiska naturstämningar och innerlig religiös känsla och av en underfundig fantasi, inriktad på överraskande bildeffekter och motiv som stod i tydlig kontrast till fyrtiotalets intellektualism.

Den nya lyriska religiositeten manifesterade sig i djup särart i Östen Sjöstrands (1925-2006) poesi. Även han kom att tidigt konvertera till katolicismen. Hans allvarsamma diktning vände sig mot samtidens ytliga materialism och sökte sig inåt mot den kristet mystiska traditionens källorder. Hans poesi kännetecknas av fria, inåtvända meditationer i ett intimt samtalsämne.

Det finns många andra poeter och författare som kom att bekänna sin tro genom sin poesi och sitt författarskap. Dit kan räknas Ella Hillbäck, Ingmar Leckius, Gunnel Vallqvist, Majken Johansson, Gunnar Edman och Olov Hartman för att nämna några av dem.

Min erfarenhet av den litterära världen är att de stora författarna som skildrar människan, denna komplicerade varelse, inte i längden kan göra det utan att ta tag i den andliga delen av henne.

Vilket hopp finns det för denna människa är oftast deras stora fråga och där någonstans börjar brottningen med det andliga. Denna brottning gör sina avtryck i deras verk. Somliga försonas och finner friden andra gör det inte.