Francios Mauriac

Mauriac blev känd genom att han år 1952 fick nobelpriset i litteratur. Flere romaner kom då att översättas till svenska.

Den klassiska franska romankonsten nådde sin höjdpunkt och sin avslutning med Francois Mauriac. Han var en fullföljare men ingen förnyare. När man kliver in Mauriacs romanvärld hamnar man i en högborgerlig atmosfär som skildras med intensitet, inlevelse och avståndstagande.

I Bordeaux, vinmetropolen, hade släkten sina rötter, och farfadern hade förvärvat flere lantegendomar, främst vingårdar. Bordeaux, Guyenne och Les Landes återkommer ofta i Mauriacs böcker. I detta landskap hittar man också Malagar där Mauriac på senare år slog sig ner i ett eget hus på den vingård han ärvt av farfadern.

När Mauriac var ett och ett halvt år så dog hans far. Hans mor flyttade då med sina två döttrar och tre söner till mormodern. Hans fostran var strängt religiös och han kom tidigt att reagera mot det men kunde inte fly bort från det. Han kom aldrig att bryta upp utan hela hans liv och författarskap handlar om att hålla sig till och vänja sig vid den katolska trons strängaste bud.

Efter en universitetsexamen i Bordeaux 1906 flydde Mauriac från den instängda hematmosfären och begav sig till Paris. Förevändningen var att studera historia men efter några månader lämnade han de historiska studierna för att börja en litterär bana.

Han började som poet och fick stor framgång i salongerna och lyxcaféerna med sin första diktsamling De knäppta händerna 1909. I det glada Paris kunde den unge ekonomiskt oberoende Mauriac på nära håll studera synden. Här uppstod slitningar mellan ande och kropp som kom att avspegla sig i hans verk. Snart fann Mauriac sin litterära konstform och övergick till att skriva romaner som blev den viktiga delen av hans produktion. 1922 slog han igenom med Leprakyssen. I de kommande romanerna så kom han att brottas med olika kvinnotyper, där en är upptagen med sin kropp, en annan har en tyrannisk moderskärlek, en tredje driver sin man till vansinne.

I slutet av 1920-talet hamnade han i en stor andlig livskris, där han bla.  funderade på att bli muslim, men som mynnade ut i att han förstärktes i sin katolska tro. Med sin roman Ormboet (1932) kom han att nå sin litterära höjdpunkt. Här borrar Mauriac i egoismens synd. Huvudpersonen är en girigbuk. Titeln syftar på att människans hjärta är som ett ormbo fyllt av synder. Till det yttre är Ormboet ett familjedrama, men romanens centrum är huvudpersonen. Romanen slutar med när berättelsen givit huvudpersonen, ”denna mörkrets son, åter hans rätt till ljus och kärlek, med ett ord till Gud.” i hela romanen är den gudomliga nåden närvarande i handlingen.

Trots bekännelseskrifter och memoarer förblir Mauriac märkligt förtegen om sig själv. Han blev gärna diktares och vänners biktfader men biktade sig aldrig själv öppenhjärtigt.

Precis som Bernanos så uttrycker Mauriac en pessimistisk och tragisk livssyn. Självupptagenheten är den svaghet och synd inom sig han ivrigast förföljer. Hans romaner är strängt objektiva och analyserande. Världen är en jämmerdal, ett helvete som Mauriac skildrar med kylig analys. Men under kylan lever en skräck för känslornas heta berusning som hela tiden ger hans romaner en särskild fascination. Tonvikten läggs på människans elände och Guds nåd skymtar bara glimtvis fram.

Mauriac är ansedd som en av de främsta katolska författarna. Mauriacs romaner är djuplodande, tragiska och intensiva analyser av personers lidelser och konflikter. Han blev medlem av franska akademin 1933.

Till hans främsta romaner hör Therese 1927, Ormboet 1932, Natten tar slut 1933 och Lortgrisen 1951. Även hans skådespel Asmodeus från 1938 så präglas och bidrar med bilden av hans genomskådande svarta syn på människan.